Likriktad flöjtundervisning
av Bernt Asplund
I vårt medlemsblad undrade Michael Neumann om eleverna lär sig
någon grundläggande teknik eller om om lärarna är
rädda att ställa krav. Det fick mig att äntligen sätta
mig ner och skriva följande debattinlägg. I dagens musik- och
kulturskolor sker förändringar som går stick i stäv
med den uppfattning jag, och många med mig, har om
instrumentalundervisning. Skälen till dessa förändringar är
inte enbart ekonomiska, utan har dessvärre ideologiska och pedagogiska
förtecken. Det som fick mig att reagera var följande meningar i
ett protokoll från ett möte med blåslärare i v ar skola
i maj 1993: "Vi skall i fortsättningen bedriva all
nybörjarundervisning i blåsinstrument i orkesterform. Detta är
redan genomfört i och med nästa läsår. Förslagsvis
används samma material till alla orkestrarna. Reglerna om att valet
av instrument styrs av läraren efter en lämplighetsprövning
i början av terminen måste klart och tydligt formuleras i en
informationsbroschyr, som kan lämnas till föräldrarna vid
skolstart." Val av önskade instrument, t ex tvärflöjt, finns
alltså inte i skolans information till barn och föräldrar.
Man väljer Blåsorkester och sedan fördelar lärarna
instrumenten till eleverna.
Några brasslärare har skapat ett undervisningsmaterial där
man med en och samma bok först har instrumentallektioner i stor grupp
och sedan orkestLer. Orkestern startar redan andra eller tredje veckan med
nybörjareleverna. Materialet är en kompromiss mellan samtliga
blåsinstrument. Någon speciell flöjtmetodik finns inte,
utan flöjten skall anpassas till brass och övrigt träblås.
.Alla lärare och elever måste ha detta material, annars fungerar
inte den "så kallade" metodiken. I boken "Kreativ musikundervisning"
skriver pedagogen Ralph J. Hallman: "Konformitetstrycket är kanske
huvudhindret för skapande reaktioner. Detta tvång kan härleda
sig ur lärarens val av målsättningar och verksamhetsformer,
ur normerande arbetssätt och prov, eller ur en stel läroplan."
Alla skall alltså undervisas med samma läromedel och enligt samma
metodik och till denna verksamhet skall eleverna anpassas. Eleven blir medel
eller resurs och lärarens orkester målet. Elevens individuella
utveckling blir då mindre intressant. En lärare har till och med
sagt: "Jag har inte längre intresse av att lära eleverna spela
trumpet." Jag nödgas alltså konstatera, att musikundervisning
av den här typen är kollektivistisk. Elevens frihet att välja
instrument och ensemble blir starkt kringskuren. Lärarna sitter alla
fast i samma metodik och läromedel och får svårt att hävda
egna idéer och annan än anbefalld repertoar. Att fastställa
samma arbetsformer för alla, innebär att man hindrar allt
nytänkande och är förlamande för en kreativ pedagog,
speciellt i konstnärliga ämnen. Eleverna skall ju fostras till
kreativa människor, men hur skall detta gå till, när
lärarna inte tillåts vara kreativa?
Matti Bergström hjärnforskare, konstaterar: "Ju mer vi Iyckas planera
vår framtid med framgång, desto mer begränsar vi vår
kreativitet." Enligt uppgift har 160 av de gissningsvis (kommunförbundet
utreder saken) cirka 260 kommuner ( Sverige har totalt 288 kommuner) som
bedriver musikskoleundervisning, börjat med blåsorkestermetodiken.
Är anledningen till den uteblivna debatten i denna viktiga pedagogiska
fråga rädslan att förlora jobbet, vanlig svensk flathet eller
vill musikpedagogerna verkligen ha den här så kallade
utvecklingen?
Jag efterlyser en pedagogisk debatt, så gå ut med era synpunkter
och skriv vad ni tycker om nyordningen. I skrifter om blåsorkestermetodiken
kallar man all annan undervisning för "traditionell undervisning". Än
värre är att några rektorer kallar enskild undervisning för
"förlegad undervisningsform". Men jag menar att det aldrig i ett barns
liv kan bli "förelegat", att få undervisning ensam av en vuxen
person. Själv gillar jag att undervisa i en liten grupp (maximalt fyra)
eller enskilt. Skolan måste vara så flexibel att den tillåter
bägge undervisningsformerna. Vidare skriver man om
blåsorkestermetodiken, att undervisningen blir annorlunda eftersom
en av målsättningarna är, "att eleven skall kunna använda
sin musikalitet." Vad svarar man på detta? Kan man inte använda
sin musikalitet i all musikundervisning? I sin bok "Att vara lärare"
skriver Martin Bäcklin: "Olika förfaringssätt vid undervisningen
betingas av de stora skiljaktigheterna i lärarna personliga läggning;
på grund härav passar en metod. med vilken den ene läraren
når utmärkta resultat, icke alltid för den andre. Läraren
skall i princip vara fri att välja den undervisningsmetod som ligger
bäst till för honom. Lärarna bör ha möjlighet att
välja mellan läroböcker av olika metodisk uppläggning.
" Mitt tillägg är att detta är ännu mer angeläget
i samband med konstnärlig undervisning. Richard Murray Schafer går
ett steg längre boken "Kreativ musikundervisning" där han skriver:
"Hitta inte på en undervisningsfilosofi åt andra. Gör en
åt dig själv. Några andra kanske vill ta del av den."
Många år av samlade erfarenheter och kunnande i flöjtspelets
ädla konst tycks nu bli mer eller mindre värdelöst. Varför
skall man vara pedagog till exempel på flöjt och ha egna idéer
om metodik när all blåsundervisning har blivit en kompromiss?
Det är tack vare den kommunala musikskolan, som vi i dag kan höra
så många utmärkta proffsmusiker och duktiga amatörer.
Vi får inte förlora den delen av verksamheten. Det är ju
spjutspetsen, eliten, som för allting framåt. Låt oss inte
kompromissa bort detta och tappa respekten for verkligt kunnande. Låt
mig citera ur "Den kommunala musikskolan": Elevernas första tid med
instrumentet är en känslig period, som är av avgörande
betydelse för deras utveckling musikaliskt och tekniskt. Brister i det
grundläggande arbetet uppdagas tyvärr inte alltid förrän
efter många år. Befinner sig eleven då i den känsliga
pubertetsåldern, kan det få ödesdigra konsekvenser for intresset
och lusten att fortsätta." Låt oss därför få arbeta
med tonbildning, spelpositioner med mera det första året innan
eleverna skall börja i orkester. Bland annat måste vi också
ha möjlighet att utveckla elevens gehörspel. För mig gäller
följande: Eleven är undervisningens mål. Ensemblen är
elevens stimulans. Instrumentallektionerna är den tid då
läraren, med full frihet att välja metodik och läromedel,
skall utveckla elevens kunnande. Den elev som väljer flöjt eller
på annat sätt rekommenderas detta, bör i kreativitetens och
valfrihetens namn erbjudas olika ensembler: flöjt och stråkar,
flöjt och gitarr, flöjt och piano, flöjt och andra
träblås, flöjt och sång med mera, samt självklart
också blåsorkester. De elever som inte vill delta i ensemblespel
(några finns alltid) måste också få känna sig
välkomna i skolan. Om elever och lärare i 160 kommuner spelar samma
"bitar" på alla blåsinstrument och på alla lektioner och
alla orkestertimmar har vi att betrakta en musikpedagogisk raksträcka
- en motorled. "Ty vid och bred är den väg som leder till
fördärvet och många äro de som gå fram på
den" (Matteus 7:13).
Kunskapens väg måste vara intressant och full av upptäckter
och stimulera fantasin, därför skall läraren visa en väg
anpassad till var och en. "och den vägen är smal som leder till
livet. . . " .
Bernt Asplund
Dec. 1996