ÅBO TOUR 96
Mats Möller berättar om Svenska Flöjtsällskapets blixtvisit i Åbo.
Det hela började egentligen den 18 november 1995 när TURUN HUILUKLUBI R. Y., det vill säga Åbo flöjtklubb, gästade Svenska Flöjtsällskapet och Stockholm med en konsert i Medborgarhuset. Denna snöiga novemberdag (minns ni den, halva Sverige var igensnöat!) fick också Svenska Flöjtsällskapet en inbjudan till Åbo, och den första helgen i april i år vågade sig äntligen ett snabbt hoprepeterat gäng Stockholms- och Sandviksflöjtister till Värtahamnen för att stiga ombord på Finlandsfärjan.
Isen låg ännu tät då inseglingen till Åbo påbörjades. Frostnupna svenska flöjtister möttes av mer härdade finska, vilka mangrant mötte upp vid Åbos färjeterminal.
Ett stenkast från hamnen, strax bakom Åbo slott, ligger Åbo Konservatorium och vid åsynen av denna fantastiska byggnad började svenskarna undra om inte Europas kulturella centra ändå är belägna mer österut, precis som det alltid varit. Åbo Konservatorium visade sig vara ännu ett av finsk arkitekturs utropstecken. Inrymt i ett före detta skeppsvarv, med egentligen endast ytterväggarna bevarade, hade man i minst sagt postmodern stil byggt lektionsrum, repetitionssalar, lokaler för administration - och en konsertsal med förnämlig akustik, Sigynhallen (inte uppkallad efter den svenska båten för transport av kärnavfall, utan efter det stolta segelskeppet Sigyn, som sedan många år ligger tryggt förtöjt vid Aura å).
Apropå Aura å kan inte er reserapportör låta bli att berätta om den finske tonsättaren August Engelberg (1817-1850), som framlevde sina sista levnadsår under så kallade anspråkslösa förhållanden i Åbo. Engelberg var Bach-fanatiker och på dagen 100 år efter Bachs död, förstörde han först större delen av sina manuskript, och dränkte sig sedan i Aura å. Några enstaka verk av hans hand finns bevarade, bland annat en sextett för flöjt, klarinett och stråkkvartett, som lär vara välklingande.
Den inspirerande miljön i Åbo Konservatorium och Sigynhallen skulle kunna kallas "spejsad", åtminstone klart futuristisk. Mycket rost och stora öppna ytor, varvat med blänkande krom och smala, inglasade passager.
Vi mottogs med varma flöjtarmar av flöjtisterna Ilari Lehtinen och Hannu Lehtinen. Ilari är soloflöjtist i Åbo stadsorkester och visade stolt upp sin guld-Miyazawa. Åsynen av detta vackra instrument fick mycket saliv att rinna till hos svenskarna. Ilaris flöjt var rikt ornamenterad, inte bara på munplatta och munstycke. Hela flöjten var fylld av snirklar och kurbitsar, en slags "helkroppstatuering". Och vackert glimmade ädelstenen i munstyckets ände! Ilari berättade att han inte använde guldflöjten under alla repetitioner, utan sparade den till dagen före genrep, för att undvika slitage.
Svenska Flöjtsällskapet genomförde därefter en konsert i Sigynhallen. Från en inledande Boismortier i version för flöjtkör till uruppförandet av Stellan Sagviks Fluttando, för en hel hop flöjtister med olika flöjter. Däremellan Koehlers KUKKAISVALSI op 87 (dvs Valse des fleurs), Berthomieus KISSAT (Chats), Tjajkovskijs JOUTSENLAMPI-SARJASTA (Svansjön), Schumanns VILLI RATSASTAJA (The Wilde Horseman), Paganinis IKILIIKKUJA (Perpetuo mobile), Johannes V. Möllers FENG (Feng) för två basflöjter - ännu ett kantaesitys (uruppförande), Gullins MERLIN (Merlin) - med Stig Bengtson på förstärkt basflöjt, Christina Sönstevold vid pianot och Stellan Sagvik på ståbas, Lajthas MELANCOLIQUE - fint framförd av Kinga Práda, Piazzollas BORDELLI (Bordel) - med far och son Möller, Maros CINGUETTIO - höjdarstycke för två flöjter, de Frumeries FINAALI PASTORAALISARJASTA (final ur Pastoralsvit) - i klart staccaterat och förstagångsframfört arrangemang av Stig Bengtson, samt Harburg-Dukes APRIL IN PARIS - för dagen omdöpt till HUHTIKUU TURUUS (April in Åbo).
Svettigt värre och med hägrande eftersläckare kändes det ljuvligt att få stiga in i skolans rektorsexpedition (!) där Åbo-flöjtisterna dukat upp dryck, pizza och sallad. Efter utbytande av diverse hedersbetygelser i form av avhandling om Fredrik den stores flöjtmusik (Ilari Lehtinens avhandling), pennor och diverse CDs (Sagvik och Möller mot Lehtinens soloskivor), fick åtminstone jag vara med om en hisnande upplevelse. Mitt under det att jag själv var upptagen med att att drunkna (jfr Engelberg) i en finsk flöjtists ögon (finska, alltså), räckte Stig Bengtson över sin flöjt till Hannu Lehtinen. Och Hannu spelade det inledande Andandet ur Bachs C-dursonat BWV 1033 och det dröjde några svindlande sekunder innan jag förstod att denne flöjtist behärskade en teknik för cirkelandning som jag aldrig tidigare hört, och sålunda spelade hela Andandet utan att, som det uppfattades, överhuvudtaget andas. Hannu cirkelandades med full kontroll över klangfärg och utan att "sniffa" in luft genom näsan. Inte något yttre tecken röjde heller att detta spelsätt skulle vara förenat med någon som helst svårighet. Hannu själv var övertygad om att detta med cirkelandning var något alla barocktidens flöjtister behärskade. Att ingen dokumentation egentligen finns, är bara ett tecken på att detta då var ett helt vedertaget spelsätt.
Sedan återstod bara ett hastigt farväl till våra finska vänner innan vi återvände till den klirrande isen - inte bara i Åbos inseglingsränna.
MATS MÖLLER